"Hur var pappa, när ni två tonåriga killar från Värnamo, lärde känna varandra?"
Det var Jennie som ställde frågan, när Lennart och jag satt vid köksbordet och pratade.
Med ord, som pålitlig, ärlig, positiv, omtänksam, lite blyg, glad, generös, trygg i sin tro, plikttrogen, utrustad med en underbar humor, en kompis jag gillade att umgås med och som jag såg upp till, svarade jag på frågan så uppriktigt jag kunde.
Lennart är, utan tvekan, den av mina kompisar som gjort det djupaste och mest bestående avtryck hos mig. Idag vet jag också att han var både starkast och modigast av oss.
I förvissning om att det finns en himmel tackar jag Gud för Lennart och att han nått målet för sin livsvandring.
Vincent